Thomas Sankara & revolutionen, del 3

Thomas Sankara och François Mitterrand, Frankrikes dåvarande president. De hade en infekterad relation på grund av Sankaras rättframhet. I ett tydligt avbrott mot diplomatiska traditioner kritiserade Sankara Frankrike öppet under Mitterrands besök i Burkina Faso 1986.

Thomas Sankara och François Mitterrand, Frankrikes dåvarande president. De hade en infekterad relation på grund av Sankaras rättframhet. I ett tydligt avbrott mot diplomatiska traditioner kritiserade Sankara Frankrike öppet under Mitterrands besök i Burkina Faso 1986.

Thomas Sankaras bedrifter var många, men kritiker har påpekat att metoderna var odemokratiska. Regeringen tillät inga andra politiska partier och avskedade statligt anställda som ansågs vara kontrarevolutionära. När landets lärare gick ut i strejk 1984 svarade utbildningsministern med att sparka 1380 av dem.

Sankara upprättade även revolutionära domstolar, som stod utanför rättsväsendet och skulle ge vanligt folk möjlighet att bevittna rättegångar mot korrupta tjänstemän. Istället kunde de urarta i skenrättegångar präglade av personliga vendettor. Åtalade saknade försvarsadvokater möjligheten att överklaga.

Thomas Sankara och Fidel Castro.

Thomas Sankara och Fidel Castro.

Sankaras reformer uppskattades i vissa läger men skapade fiender i andra, speciellt eftersom förändringarna förväntades genomföras utan övergångsperioder. Förbuden mot polygami och kvinnlig omskärelse mötte motstånd hos vissa grupper, inte enbart män, som ansåg att de bröt mot viktiga sedvänjor. Att urbana tjänstemän tvingades sänka lönerna till förmån för befolkningen på landsbygden upprörde medelklassen. Och mossifolkets tradition att lämna delar av beslutsfattandet till äldre manliga byhövdingar utmanades av den nya regeringens hierarkier.

Pressen var inte officiellt censurerad i Burkina Faso, men i praktiken framkom ingen kritik och när maskerade män i juni 1984 attackerade och brände ned tryckeriet tillhörande L'Observateur, landets självständiga tidning, blev statligt ägd media det enda kvarvarande alternativet. Tidningen återuppstod 1991 och är idag landets största.

Pressen var inte officiellt censurerad i Burkina Faso, men i praktiken framkom ingen kritik och när maskerade män i juni 1984 attackerade och brände ned tryckeriet tillhörande L'Observateur, landets självständiga tidning, blev statligt ägd media det enda kvarvarande alternativet. Tidningen återuppstod 1991 och är idag landets största.

Missnöjet växte inom den statliga apparaten när Sankara inledde en årlig process att omplacera ministrar till landsbygden för att ge dem en inblick i befolkningens utmaningar. Och hans militära kollegor retades upp när han beordrade en kapten att avsluta en affär med en älskarinna. För Sankara var otrohet inte förenligt med revolutionen, något hans manliga allierade ansåg var allt för idealistiskt.

I början av 1987 hade Sankara blivit isolerad. Som individ var han fortfarande omtyckt av folket, men luften hade gått ur revolution. På den internationella arenan hade hans antiimperialistiska retorik gjort relationen med USA och Frankrike kylig.

Rykten om en ny revolt oroade Sankaras närmaste. I tal under hösten 1987 medgav han att regeringen kan ha genomfört förändringar för fort och föreslog en ”paus” i revolutionen för att ge samhället en chans att hämta andan. Försöken att blidka kritikerna var lönlösa. Hans öde var redan bestämt. Mer i nästa inlägg.

Läs mer: "Africa's 'upright people': Still has no clear answers" av The New York Times (9 januari, 1985, hämtad 6 maj, 2021), "Young Voice in Africa: Sports and Clean Living" av The New York Times (23 augusti, 1987, hämtad 4 maj, 2021), "Sankara: daring to invent Africa's future" av The Guardian (15 oktober, 2008, hämtad 30 april, 2021), "A Certain Amount of Madness: The Life, Politics and Legacies of Thomas Sankara" av Amber Murrey (2018), "Thomas Sankara: A Revolutionary in Cold War Africa" av Brian J. Peterson (2021).