Saint-Barthélemy & Sveriges andra försök att ge sig in i den transatlantiska slavhandeln, del 3

Akvarell föreställande svensk soldat vid Fort Gustaf på Saint-Barthélemt Av Archibald Middleship och finns på Sjöhistoriska museet.

Akvarell föreställande svensk soldat vid Fort Gustaf på Saint-Barthélemt Av Archibald Middleship och finns på Sjöhistoriska museet.

Saint-Barthélemy var inledningsvis en lukrativ affär för Sverige. Men när Napoleonkrigen samt USA:s krig mot Storbritannien tog slut år 1815 blev öns status som neutral frihamn inte lika värdefull.

Under de kommande decennierna drabbades även ön att flera orkaner och feberpandemier, med hundratals dödsfall och ödelagda byggnader som följd. Istället för att fylla den svenska statskassan och vara en källa till export av exotiska lyxprodukter, som var den ursprungliga förhoppningen, hade Saint-Barthélemy blivit en börda för Sveriges ekonomi.

Under 1790-talet hade anti-slaverirörelsen fått fart i Storbritannien. Men trots att Storbritannien förbjöd slavhandel (dock inte slaveri) år 1807 fortsatte handeln med människor på Saint-Barthélemy. Det var först 1845, efter decennier av påtryckningar från Storbritannien, som Sverige beslutade sig för att helt avskaffa slaveriet. Men först var slavägarna tvungna att kompenseras för sina förluster. Två år senare, 1847, hade den svenska staten samlat ihop tillräckligt med pengar. Den 9 oktober var processen färdig och öns samtliga slavar friköpta. Många av dem lämnade ön.

Utdrag ur Greve Johan August Anckarsvärd anförande i adelsståndet i Riddarhuset. Artikel från Aftonbladet den 7 december 1847, ungefär två månader efter att Sverige friköpt Saint-Barthélemys slavar.

Utdrag ur Greve Johan August Anckarsvärd anförande i adelsståndet i Riddarhuset. Artikel från Aftonbladet den 7 december 1847, ungefär två månader efter att Sverige friköpt Saint-Barthélemys slavar.


De kommande åren präglades av fattigdom, svens svenska offentliga byggnader som hade uppförts stod i förfall och allt fler invånare utvandrade från Saint-Barthélemy. Kolonin blödde pengar och Sverige försökte hitta någon som ville ta över den.

Artikel om att Hugo Nisbeth, svensk tidningsredaktör, besökt Saint-Barthélemy på uppdrag av finansdepartementet. Väl på plats har han konstaterat att ”vanstyrelse” har ägt rum medan guvernörerna levt som ”förnäme herrar”. Artikeln argumenterar för v…

Artikel om att Hugo Nisbeth, svensk tidningsredaktör, besökt Saint-Barthélemy på uppdrag av finansdepartementet. Väl på plats har han konstaterat att ”vanstyrelse” har ägt rum medan guvernörerna levt som ”förnäme herrar”. Artikeln argumenterar för vilka reformer som behövs genomföras för att undvika öns status som ”döende koloni” och göra den till en ”rik och härlig lustgård”. Artikeln är ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den 8 mars 1877, året innan Sverige sålde kolonin.

År 1877 nåddes slutligen en överenskommelse med Frankrike, öns ursprungliga kolonialmakt, om att ta tillbaka Saint-Barthélemy. Bara en folkomröstning stod i vägen. Av öns 2300 invånare deltog 351 personer, och bara en av dem röstade för att ön skulle fortsätta tillhöra Sverige.

Den 16 mars 1878 skedde den officiella överlämningen och Sveriges ”äventyr” som kolonialmakt var över.

Läs mer: Läs mer: ”Det kungliga svenska slaveriet” av Göran Skytte (1985), ”Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1796” av Ingegerd Hildebrand (1951), ”32 piskrapp vid quatre piquets. Svensk rättvisa och slavlagar på Saint Barthélemy” av Fredrik Thomasson (2012), ”När Sveriges kulle bli kolonialmakt” av Hans Norman för Populär Historia (2001), ”Sveriges slavhistoria avslöjad” av svt.se (2013), ”Paradisön var svenskt slavcentrum” av Arbetet Väst (den 18 december 1976), ”Ön som Sverige sålde” av Bengt Sjögren (1966), "Svensk handel med slavar 1784-1847 – Varför infördes och avskaffades slaveriet på den svenska kolonin S:t Barhélemy" av Martin Schibbye (2007).