Hur folkmorden i Rwanda välte omkull Zaire, del 1

Efterlämningarna av några av de 5000 som massakrerades i en kyrka i staden Ntarama i april 1994. Benen har sparats som del av ett minnesmärke/museum. Foto av Ben Curtis.

(Detta ämne kräver mer utförliga inlägg i framtiden, men för att ni ska förstå hur det hänger ihop med Zaire/Demokratiska republiken Kongo får ni snabbversionen här.)

Kungadömet Rwanda hade existerat i dagens Rwanda ända sedan 1400-talet när tyskarna hittade dit år 1894. Samtidigt utbröt strider om tronen sedan den rwandiska kungen dött, vilket underlättade tysk kolonisering.

Majoriteten av befolkningen utgjordes av hutuer men historiskt hade den rwandiska monarkin styrts av minoriteten tutsier. Trots det var uppdelningen inte strikt: mängder av tutsier var bönder och det fanns hutuer som tillhörde adeln.

Under den tyska och senare belgiska koloniseringen förstärktes dock skillnaderna mellan grupperna. Präglade av raslära hävdade européerna att tutsierna tillhörde en högre ”ras”, som en gång i tiden vandrat in utifrån och lagt hutuer under sig. Myten fick fäste.

Motsättningarna mellan grupperna fortsatte under avkoloniseringen. Under den rwandiska revolutionen år 1959 störtades tutsimonarkin och ersattes av en hutudominerad republik som utropade självständighet 1962. Hundratusentals tutsier tvingades fly.

Foton föreställande några av offren för folkmorden. Del av Kigali Memorial Centre. Foto av Ben Curtis respektive Yasuyoshi Chiba.

De kommande decennierna präglades av autokratiskt styre och tutsidiskriminering. Tutsier i exil återvände och utlöste ett inbördeskrig år 1990. Vapenvila följde 1993. Men freden gick upp i rök när Rwandas president mördades i ett ännu ouppklarat attentat 1994. Dagen efter briserade allt.

Kropparna av en kvinna och hennes barn som mördats utanför en kyrka i Nyarubuye där en regeringsstödd milis utförde en massaker i april 1994. Foto av Jean-Marc Bouju.

Mellan april och juli 1994, bara 100 dagar, dödades upp till en miljon människor (mest tutsier, men även hutuer som inte ville delta samt medlemmar av folkgruppen twa). Samtidigt som omvärlden tittade på utan att ingripa.

Exempelvis förbjöd Clintonadministrationen inledningsvis tjänstemän från att beskriva det som ett folkmord eftersom man ville undvika press på att ingripa. Istället föredrogs termen ”folkmordshandlingar kan ha förekommit”. Franska och belgiska styrkor som anlände hade bara i uppdrag att evakuera sina egna.

En man visar upp sina skador i juni 1994. Foto av Scott Peterson.

Morden upphörde först när den tutsidominerade rebellgruppen Rwandan Patriotic Front (RPF) besegrade regeringstrupperna och tog över makten. Efterdyningarna skulle få Mobutu och Zaire på fall.

(Fortsättning i nästa inlägg)


Läs mer: ”Officials Told to Avoid Calling Rwanda Killings ’Genocide’" av Douglas Jehl för The New York Times (10 juni 1994), ”The Rwanda Crisis: History of a Genocide” av Gérard Prunier (1995), "We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families" av Philip Gourevitch (1998), ”The State of Africa: A History of the Continent Since Independence av Martin Meredith” (2005) och "Life Laid Bare: The Survivors in Rwanda Speak" av Jean Hatzfeld (2007).